Änglar vi minns och saknar, alla fick inte chansen att bli gamla och grå men några lyckades.

Amos, mitt hjärta, mitt allt. Labbe killen som lärde mig allt om kärleken till en hund. Jag saknar honom varje dag.
Heading's Vendel som han hette i stamtavlan blev 8 år gammal, kroppen orkade inte bära honom längre och han fick somna in efter en tids sjukdom. 
Han är och förblir hunden som aldrig går att ersätta.

Mini Malkin, tjejen som endast blev 10 veckor gammal. Det var mer än orättvist och bilderna av henne finns fast brända i minnet. Hon blev ihjälbiten av en annan hund hos sin hundvakt, det kan hända och är ingens fel. Ibland blir allt bara fel. Hon var barnbarn till våran Amy, så en bit av henne finns på sätt och vis kvar här hemma. 

Snobben, familjens Vorsteh. Han var familjens första hund och även den som blivit äldst. Sorgen var stor när han inte längre orkade, men oj vilket liv han levt. Det var fart i gubben i många år, den snabbhet och vighet han hade var med långt in mot slutet av hans liv. 

Skrutten, (och en väldigt, väldigt ung Denise). Min första egna hund, blandrasen Skrutten. Han var en korsning mellan Drever och Basset artesien normand, han jagade i sina unga dagar och blev som äldre en ren sällskapshund. Han fick diagnosen cancer ca 6 månader innan han gick ur tiden, den sjukdomen är lika jävlig hos djur som hos människor. När han inte längre var den hund vi kände honom som fick han somna in, vi kan än idag skratta åt alla dumma saker han kom på. Var det något han var bra på så var det att hamna i knipa.